Siem Reap. Det enda som varit irriterande hittills på den här resan är japaner. Detta asiatiska folk som alltid uppträder i grupp. Gruppens storlek varierar mellan hur många som ryms i en liten turistbuss och en stor turistbuss.
Så fort man ser något intressant så skyms sikten av en grupp flabbande japaner som skall fotograferas. Dessutom skall alla i gruppen ha sitt eget foto av de andra, så det byts positioner hela tiden framför kameran innan alla har fått sitt. 
Tänker man till äventyrs själv fotografera gäller det att passa på när gruppen stojar vidare, innan nästa grupp intagit sina positioner för att göra om proceduren.
Tempelkännarna säger att bästa tiden på dagen för att se templen är i soluppgången och i solnedgången; då är ljuset som vackrast på templen. Dessutom är det behagligt svalt i luften.
Jag håller helt med. Både igår och idag har jag startat i gryningen, och njutit av svalkan och morgonljuset. Men det finns en tid till på dagen som är bra. De vibrerande heta eftermiddagstimmarna. Då ligger japsen nämligen hemma och vilar, och vi andra får ha templen för oss själva. Men framåt solnedgången smattrar kamerorna igång igen.
Kommer ni ihåg när vi var små, och alltid skulle göra V-tecknet bakom huvudet på kompisarna vid varje fotografering? Just det, japaner gör det fortfarande. Vuxna japaner.