Agra. Alla länder har haft sina trauman, Sverige möjligen undantaget. Indiens stora trauma är delningen av brittiska Indien i två delar, det som i dagligt tal kallas ”The Partition”.
Under 1940-talet växte sig kraven på självständighet allt starkare. Strax efter kriget började många känna att den hett eftertraktade självständigheten var inom räckhåll. Men då började muslimerna känna sig obekväma. De insåg att de skulle hamna i minoritet, med en hinduisk majoritet som bestämde över dem. Muslimska Förbundet (Muslim League) krävde därför två olika indiska stater. Mahatma Gandhi hävdade in i det sista att den enda lösningen var ett självständigt Storindien, med tolerans mellan de olika religionerna. Men han fick ge sig. Trots att han reserverade sig vid det sista avgörande beslutet, bestämdes att Indien skulle delas.
Brittiska Indien delades i Indien och Pakistan. En brittisk domare fick i uppdrag att dela landet på kartan. Det var naturligtvis ett fullständigt omöjligt uppdrag. Hur han än gjorde skulle det bli fel, och religiösa minoriteter hamna på fel sida gränsen. Hur skulle han göra med Bengalens huvudstad Calcutta – som var hinduisk – i ett för övrigt muslimskt Bengalen? Hur skall han hantera befolkningen i Punjab med muslimer, hinduer och sikher?
Det blev ett blodbad. Särskilt i Punjab. Där slogs flyktingar ihjäl när de flydde såväl åt öst som väst. Ingen part nämnd, ingen glömd.
Där har ni bakgrunden till den konflikt som än idag påverkar hela den asiatiska maktbalansen. En konflikt som har potential att leda till ett nytt världskrig.
Det blev till slut Jawaharlal Nerhu som steg fram som det självständiga Indiens förste premiärminister.
”At the stroke of the midnight hour, when the world sleeps, India will awake to life and freedom. A moment comes which comes but rarely in history, when we step out from the old to the new, when an age ends, and when the soul of a nation long suppressed, finds utterance.”
Jawaharlal Nerhu, natten till den 15 augusti 1947.