Istanbul. Sånt här händer bara när man reser själv. Jag var hungrig, trött och törstig. Kände mig lite ensam när jag slog mig ner på utomhusrestaurangen på gatan i gamla stan.
– You look like an Australian. One shouldn’t read text-messages on the mobile alone. Come and join us.
– Men jag är svensk.
– Even more interesting. Come!
Plötsligt satt jag med Varina och Ron Nissen från Australien och åt middag. Han var gammal yrkesofficer, numera ordförande för Kalori Group i Queensland, hon VD för Manpower Middle East (måste kolla med Katarina om hon vet vem hon är).
De var beresta, och hade varit överallt. Vi hann prata om det mesta. Hur invandrarlandet Australien behandlar just invandrare, hur det känns att vara framgångsrik kvinna i Mellanöstern, om den svenska sommarnatten, och kanske mest om Gallipoli. Detta australiska trauma. Jag fick hela storyn. Ron hade en hel pärm med med sig.
Den 25 april 1915 började det. Skyttegravar, död och elände. Mellan april och december dog 500 000 män i skyttegravarna. Turkar, engelsmän, fransmän, nyzeeländare och australiensare.
Det kunde slutat där, som ett av många slag i ett meningslöst krig. Men för Nya Zeeland och Australien blev det något annat. ”A defining moment”. Där skapades en nationell identitet.
Varina Nissen! Så märkligt, henne har jag träffat då hon innehade rollen som global marketing director på Manpower. Hur i hela friden kan sådant inträffa när det finns så oändligt många människor på vår jord? Fascinerande. Nu ska jag läsa vidare om dina äventyr så länge uppkopplingen nu varar här ute på Enebo.
kram syrran