Manuel Antonio. Det är svårt att förstå att det snart är jul. Rekordkyla och snöoväder hemma i Sverige känns just nu väldigt avlägset. Här är det behagligt att leva. Temperaturen varierar mellan 25 och 28 grader, dygnet runt. Precis lagom.
Vi har nått stillahavskusten. Inkvarterade i en gigantisk ”condo” på 214 m2 precis vid havet. Nybyggd och otroligt lyxig och smakfull. Manuel Antonio är en liten turistort belägen precis utanför nationalparken med samma namn. Närmaste huvudort är Quepos.
Quepos etablerades av United Fruit på 1920-talet. Har anlades enorma bananplantager som försåg den amerikanska marknaden med denna på den tiden så exotiska frukt. Från Quepos fraktades bananerna upp Till San Francisco. Någon som hört talas om en bananrepublik? Det var just här som det uttrycket myntades. United Fruit (som så småningom blev Chiquita) styrde och ställde med allt. Men mot slutet av 1940-talet var det över. Någon slags parasit slog ut varenda bananplanta, så United Fruit lämnade stillahavskusten och flyttade över verksamheten till den karibiska kusten i norr där förutsättningarna var bättre. Idag är bananerna borta. På plantagerna odlas istället oljepalmer. Fettet från dem kommer vi i kontakt med varje dag. Det används överallt, utan att vi vet om det. Schampoo, sololja, choklad, margarin… det går att fortsättamed många fler exempel.
Vi har haft fina dagar här vid kusten. Först en resdag från Arenal ned hit. Det blev en sex timmar lång bilresa genom ett vackert landskap. Nästa dag ägnades åt lite äventyr. Vi var med på ”The Canopy Tour”, vilket innebar att vi tillsammans med en grupp turister åkte in i regnskogen. Efter en kortare introduktion i säkerhet och teknik försågs vi med klätterutrustning och hjälmar. Sedan bar det iväg upp i träden. 150 feet (det blir väl ungefär 45 meter) uppe bland trädtopparna åkte vi sedan linbana mellan de gigantiska träden, vi svingade oss som Tarzan i rep mellan träden, gjorde nedstigningar med rep ned till marken. Det var hur kul som helst. En extra dimension var att det spöregnade hela tiden. Det var som att stå i en dusch – hela tiden. Nu är det lättare att förstå innebörden av REGNskog.
Igår förmiddag var vi med på en guidad tur i nationalparken Manuel Antonio. 1000 hektar stor med en otrolig artrikedom. Vi såg grodor, ödlor, sengångare, apor och fåglar av olika slag. Efter lunch blev det taxi till Quepos för lite shopping och sightseeing. Där fanns inte så mycket att se egentligen, men det var ändå intressant att få en känsla av hur vanligt folk lever här – men visst, hela den här kusten är präglad av turism som utvecklats till en av Costa Ricas viktigaste näringsgrenar.
Idag är sista dagen på vår resa, imorgon klockan åtta blir vi hämtade för transporten tillbaka till flygplatsen i huvudstaden San José. Ingenting finns på dagens program. Vi ska bara softa, sola, bada och ta det lugnt. Först får det bli en gallo pinto till frukost, Costa Ricas stapelföda som de själva säger att de äter åtta dagar i veckan. Den består av stekta bönor och stekt ris, smält ost, scrambled eggs och lite annat smått och gott. Men sen går vi ned till beachen!