Varanasi

Varanasi. Måste ses! Det är väl ett av de vanligaste argumenten från resebyråerna för att uppmuntra till ett besök. Men Varanasi MÅSTE SES! Jag känner att orden sviker mig. Förstår inte riktigt hur det ska vara möjligt att förmedla intrycken från Indiens heliga stad. Varanasi är så annorlunda att de vanliga västerländska referensramarna inte fungerar. Egentligen förstår man ingenting. Allt är hinduiska traditioner. Det sorlar. Det doftar. Klockor klämtar. Människor överallt. Solen går upp över Ganges. Pilgrimer på väg ned till floden för ett rituellt bad. Pilgrimer på väg tillbaka med små skålar av det heliga vattnet.

Fem i morse, en kvart före överenskommen tid, hämtades jag av guiden. Vi for direkt iväg ned mot Ganges. Det visade sig att jag lyckats pricka in en av årets högtider. Där fanns pilgrimer i tusental överallt. Jag kan egentligen inte mycket om den hinduiska religionen. Shiva, Vishnu, Ganesha och så kan jag fortsätt med några gudar till. Men jag begriper inte, förstår inte. Så idag lät jag mig bara svepas med av alla intryck. Utan att ens försöka förstå.

Varanasi har 80 ghats mot floden. Jag kan inte komma på någon bra svensk översättning, men möjligen skulle brygga fungera. En plats med stentrappor som går rakt ned i floden. Det är hit alla vandrar på morgonen för att renas genom att bada i floden. Hit kan man också komma av tusen andra skäl; för att tvätta sig, för att raka sig, för att vattna sin ko eller för att tvätta mattor eller kläder. Ibland förstår man inte om någon bara trimmar mustaschen, eller utför någon slags rituell handling…

Vid två av dessa ghats utförs det som Varanasi kanske är mest känt för; kremeringar. Genom att dö här slipper varje hindu att återfödas. Om man nu ändå ska dö (och det ska vi ju alla), är det bästa som kan hända att få sluta sina dagar i Varanasi. Och sen att också få bli kremerad här. Jag såg kremeringar vid båda ställena. Inget läskigt eller dramatiskt alls. En hög ved som brann, och någon som låg därinne. Det bärs ned nya kroppar till dessa ghats hela tiden. Man kan se dem på bårar innan de läggs in i elden. Tyvärr (jag erkänner, jag vågar erkänna, men jag hade så gärna velat se det), inga kroppar bars ned under tiden jag var där.

Efter båtturen längs ghaten vandrade vi i gränderna. Massor av dofter och människor. Mitt i en gränd kunde man plötsligt stöta på en ko. Den heliga indiska kon är verkligen närvarande i den här stan.

Så här kunde jag fortsätta. Gryningen vid Ganges var höjdpunkten, jag fick se mycket annat spännande också. Men det här är ju en blogg, och inte en roman, så jag ber att få återkomma till intresserade med fler intryck från Varanasi.

Att resa är så roligt, men innebär också alltid besvikelser. Idag drabbades jag av resans största missräkning. Tillsammans med min guide hade jag under dagen fått till världens bästa upplägg. Jag skulle lägga om mina resplaner, och istället för att åka tåg till Agra hyra en bil med chaufför för resten av resan. Chauffören skulle följa mig hela vägen till flygplatsen i Delhi på söndag kväll. Vi hade fått till en suverän resplan för den kommande veckan. Med massor av spännande resmål. Dessutom skulle jag få en egen chaufför som skulle ta hand om mig. I en skinande vit Ambassadortaxi – en kopia från 50-talet som Indien fortfarande producerar – skulle vi färdas hela vägen till huvudstaden. 400 dollar skulle hela kalaset kosta. Vi skakade hand och allt var klart, men precis när jag skulle gå till järnvägsstationen för att avboka min tågbiljett ringde chauffören och avbokade alltihop. Han kände sig sjuk, och vågade inte åka till Delhi. Just nu känner jag mig väldigt besviken. I stället för en tidig avresa till nya resmål imorgon bitti, måste jag återigen vänta på nattåget. Shit happens. Nu försöker jag planera om igen, och fundera över vad jag ska göra efter Taj Mahal i Agra.

Vid mycket gott mod, trots debaclet med bilen! Jag har ändå haft resans bästa dag.

Vi hörs!