Calcutta, part II

Calcutta. Låt mig i all ödmjukhet påstå att jag hunnit se en del av världen. Men Calcutta slår det mesta.

Calcutta lämnar ingen oberörd.
Calcutta är ett knytnävsslag i magen.
Calcutta är fascinerande.
Calcutta är egentligen det mesta.

Den vanligaste klichén om Indien är kontrasterna. Att Indien är allt. Extrem rikedom, fattigdom, skönhet, elände, mångfald, smuts. Allt!

Och precis så är det här i Calcutta. Låt mig alltså instämma i kören. För Calcutta går inte att beskriva på något annat sätt.

Jag har sett två söta grabbar i tolvårsåldern. Med nystrukna, vita skjortor och välknutna skolslipsar på väg till skolan. På trottoaren rundade de utan någon större dramatik en kille i samma ålder som låg och sov. Han var lika smutsig och eländig som de var nyduschade och välmående. Förmodligen bodde han på den delen av gatan med sin familj. Samma stad och lika gamla. Och som om de bodde på två olika planeter.

Jag har sett två jättesnygga tjejer i tjugoårsåldern sitta och skratta tillsammans i en riksha. Killen som drog den såg utmärglad ut. Och nu talar vi inte om någon cykelriksha som är så vanliga i Indien. Calcutta har behållit den ursprungliga rikshan; en man som springer fram på gatorna med sina passagerare i vagnen. Samma stad och lika gamla. Och som om de bodde på två olika planeter.

Det går inte att värja sig mot tiggarna. På New Market, en inomhusmarknad som inte är så ny längre – den öppnade 1874 – sluter de upp bakom mig i samma ögonblick som jag stiger in. Påstridiga och fruktansvärt uthålliga. Jag är van vid att om man bara ignorerar dem några minuter, så droppar de av till slut. Men inte här. Det var jag som gav mig. Jag bara tvärvände och gick ut.

Men värst är de handikappade. De berör mig verkligen mycket. Smutsiga och eländiga trycker de upp sina trasiga lemmar rakt i ansiktet på mig. I liknande sammanhang, på andra håll i världen, har jag bara blundat, eller tittat åt det andra hållet (om jag nu inte valt att ge dem en slant). Men det går inte att värja sig när de trycker upp sina trasiga kroppsdelar rakt i ögonen på dig.

Calcutta skulle ju vara kontrasternas stad. Inte bara elände, alltså. Yes! Jag har tillbringat dagen med en otroligt trevlig kille som jobbar åt Unicef i Calcutta. Vi blev vittnen till en rätt läbbig trafikolycka i morse. En motorcyklist rammade en kille på cykel. Det bara smällde till, sedan blev det dödstyst – och alla hämtade andan. Men karln reste på sig, och livet återgick till det normala. Santosh stod bredvid mig i korsningen där det hände. ”Calcutta’s traffic is crazy!”, sa han. Jag instämde. Och sedan fortsatte vi konversationen på väg till den bokhandel jag spanat in. Men Santosh ville visa mig stans bästa bokhandel. Så vi vandrade vidare genom stan. De utlovade tio minuterna blev en halv timme, och jag hann undra några gånger om detta var en set-up, att jag vandrade rakt in i det okända för att bli rånad eller nåt. Men ju längre vi kom, ju intressantare blev konversationen. Inne i den nya, stora bokhandeln engagerade han hela personalen för att rekommendera mig intressant litteratur om Indien. Till detta återkommer jag. Och sedan bara fortsatte det. Vi hyrde en taxi och Santosh visade mig större delen av Calcutta. Tänk er detta i Sverige. En okänd man lägger plötsligt helt oplanerat en hel dag på att visa en främmande utlänning sin stad. När hände detta senast i Stockholm?