Hemkomst

Stockholm. En känsla av melankoli infinner sig efter varje längre resa. Så också den här gången. På resa är man hela tiden ”på”: Vad ska jag göra imorgon? Vart ska jag sedan? Var hittar jag någonstans att sova? När måste jag vara på busstationen? Hela tiden planerar och tänker man, helst att par steg i förväg. Och så plötsligt är allt slut.

Visst, det är alltid lika skönt att komma hem. Att packa upp och komma i ordning. Gå igenom posten och se vad som hänt hemma sedan sist. Men ändå, det känns lite tomt.

Lite vilsen vandrar jag runt här hemma. Försöker rädda de växter som inte passerat point of no return. Tvättar kläder. Ringer några kompisar. Tankar över bilder till datorn. Och tänker tillbaka på en fantastisk resa. Allt flöt på utan problem. Det brukar bli några kriser och missöden på en resa, är man inte inställd på det ska man inte resa på det sätt jag gör. Men den här gången inträffade inga större katastrofer. En försvunnen tuk-tuk-förare i Angkor är nästan det enda jag kan komma på. Det tog ett par timmar innan vi hittade varandra. Men också det löste sig till slut. Det gör det nästan alltid.

Nu stänger vi Mekong News en tid. Åtminstone i det här formatet. Jag är definitivt tillbaka med bloggen när jag reser iväg igen. Innan dess kanske jag lägger ut lite annat. Vi får se.

Jag måste erkänna att jag redan har tankar på nästa resa. Men eftersom planering är halva nöjet med en resa kanske jag hinner ändra resplaner några gånger innan det är dags. Jag får återkomma när jag bestämt mig.

Tack för den här gången!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *