Vientiane. Dagen kan sammanfattas som en enda lång resa. När jag lämnade hotellet vid sextiden för att ta mig till busstationen var restaurangägarna och affärsidkarna längs floden redan igång med morgonsysslorna. Överallt sopas det, eller borstas skulle jag nästan vilja säga. Pedantiskt tar de bort minsta lilla löv som fallit under natten från träden som kantar Mekong. Unga flickor vandrade runt med sina ok och sålde laotisk frukost som består av sticky rice inslaget i bananblad och någon stark sås som säljs i plastpåsar. Sticky rice är stapelfödan uppe norr och kommer från höglandsriset som odlas på bergssluttningarna. Det är precis som det låter – ”sticky”. Med fingrarna rullar man ihop det till små kladdiga bollar, doppar i såsen och äter.
Laos är ett underbart land att resa i. Vackert och vänligt på samma gång. Lonely Planet citerar en erfaren resenär som säger: ”This is one of the last quiet countries on earth”. Precis så känns det.
Avståndet mellan Luang Prabang och Vientiane är knappt 40 mil. Ändå tog resan drygt nio timmar. Längs serpentinvägar åkte vi igenom ett oerhört vackert landskap med höga berg runt om oss. Bergen var klädda med mörkgrön vegetation; mycket skog, men också höglandsris, bananer och mycket annat. Som vanligt så här års hade vi både sol och regn. Ibland åkte vi genom dimma (som nog var moln egentligen – vi var högt upp) som gjorde landskapet nästan trolskt. På slutet planade det ut, och här nere i Vientiane är det ett platt flodland.
Mekongfloden har följt mig hela resan. Jag har hittat ett fint hotell, Inter City, där jag kostat på mig ett rum med ”river view”. Från balkongen kan jag sitta och titta ut över floden som flyter bred och mäktig precis nedanför hotellet. En perfekt sista hållplats innan jag vänder åter till Europa om ett par dagar.
Som resenär är man alltid på sin vakt. Var har jag grejerna? Försöker han lura mig? Här i Laos tar man ner garden och kan slappna av. En rätt skön känsla.