Luang Prabang. Nästan inget annat land har en så hög andel handikappade som Kambodja. Det är ett resultat av krigen, naturligtvis. Än idag skördas många offer. Ett oräkneligt antal minor, som ännu inte röjts undan, lemlästar fortfarande befolkningen. På gatorna ser man dem överallt; utan en arm, ett ben, en fot eller vanställda i ansiktet. Ibland tittar jag bara ner i gatan och går förbi, snabbt, för att slippa se. Ibland sticker jag till dem en slant.
Överallt där det finns turister finns också gatubarn som försöker överleva på olika sätt. Antingen tigger de rätt upp och ner, genom att le, prata, charma, tjata. Men vanligast är att de vandrar runt med ett litet handbibliotek av resehandböcker, deckare och annat som de försöker sälja. Förmodligen är böckerna stulna. Till gatubarnen kan man välja två strategier, men absolut ingen däremellan. Den första går ut på att ignorera dem. Du sköter ditt, och jag sköter mitt. Efter några fruktlösa försök att få mig att öppna plånboken vandrar de vidare. Den andra strategin är att börja prata med dem, botanisera bland böckerna, och avsluta det hela med en affär. Men, som sagt, inget däremellan. Inled ingen konversation, eller bläddra bland böckerna, för att sedan säga ”Nej, du får inget”. På ett ögonblick slocknar leendet. Det lilla charmtrollet är inte så charmigt längre. Vid bordet bredvid mitt på kaféet i Phnom Penh såg jag detta hända.
”Fuck you! FUCK YOU!” Spottloskan hängde i luften. Den vänliga engelska damen – som aldrig skulle ta ett sådant ord i sin mun – satt chockad och förvirrad kvar när jag gick därifrån.
Hej igen Stefan.
Tack för ännu ett par resdagar. Det har blivit vårt kvällsintresse att sätta på datorn och ta fram din sida för att få följa med dig ytterligare en dag. Vi känner på något sätt att vi är med dig – du skriver ju så intressant Vi förstår ju att du är mitt i en helt annan kultur och det är givetvis berikande. God fortsättning.
Inger och Bernt