TG 911. Det är onekligen viktigt att välja sina resmål i rätt ordning. För precis ett år sedan åkte jag till Beirut. På väg ut till Arlanda i går morse hörde jag på ekot att samtidigt som mitt plan lyfte, skulle man påbörja evakueringen av svenskar i Beirut. Det hade ju varit rätt trist att bli evakuerad första dan på semestern. Spännande kanske, men lite för spännande.
Jag blev väldigt förtjust i Beirut. Medelhavets pärla. Vackert, god mat, fina stränder och en (kanske alltför) spännande historia. Man kan fortfarande gå längs den gröna linjen – som delade stan i en muslimsk och en kristen del – och se kulhålen i husfasaderna. Sheraton står kvar som ett utbombat monument över inbördeskriget. Samtidigt fanns en optimism och framtidstro. Hela stan sjöd av nybyggaranda, och man såg lyftkranar överallt.
Men en tid som denna är det lätt att tappa hoppet om Mellanöstern. I ett palestinskt flyktingläger såg jag hopplösheten i ögonen. Genom min gode vän Görans kontakter i Libanon fick jag tillfälle att under en dag besöka ett läger. Det blev en stark upplevelse. Mellan 15 och 20 000 flyktingar hopträngda under levnadsförhållanden som är svåra att föreställa sig. Min guide var en ung engelsklärare i lägret. Han var född där, liksom hans mor. Det var mormor som flydde från det som en gång var Palestina. Han var en glad och intelligent kille, men såg rätt dystert på framtiden.
– Jag kommer nog aldrig iväg härifrån, sa han. Vi får inte arbeta utanför lägret, för då tar vi jobb från libaneserna. Vi får inte bli medborgare, för det rubbar maktbalansen mellan kristna och muslimer. Och att drömma om att få återvända till vår by i Palestina, ja, det kommer bara att förbli en dröm.
Hundratusentals palestinier runtom i Mellanöstern delar hans livsöde.
Ute på Arlanda visade monitorerna att alla flighter var ”On schedule”. Alla utom en. Den till Beirut var ”Cancelled”.