Phnom Penh. År 1969 inledde USA bombningar av Kambodja. Syftet var att slå ut nordvietnamesiska baser som låg dolda inne i landet. Bombningarna blev början till ett inbördeskrig som ledde till att den kommunistiska gerillan Röda khmererna grep makten i april 1975. De störtades av en vietnamesisk invasion 1979. Däremellan inträffade en nästan ofattbar tragedi. Det kommunistiska experimentet spårade ur. Fullständigt. Omkring två miljoner människor mördades eller svalt ihjäl. Ingen vet säkert. Uppskattningarna varierar mellan 750 000 och 3 miljoner.
I augusti 1978 reser en svensk delegation till Kambodja, eller Demokratiska Kampuchea som landet då hette. Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea hade fått en officiell inbjudan från de Röda khmererna. Delegationen såg inget av det massmord som pågick. De rapporterade entusiastiskt om hur det lilla fattiga, sargade landet var på väg att resa sig. Risransonerna ökade, vägar, broar och dammar byggdes, framtidstron var stor. Detta är utgångspunkten för Peter Fröberg Idlings reportagebok. Nästan 30 år senare följer han i delegationens spår, och frågar sig hur det var möjligt. ”Delegationen reste genom vad som har kallats 1900-talets värsta folkmord. Den dokumenterade noggrant sin resa. Någonstans måste väl terrorn kunna anas?” Hur lyckades regimen dupera fyra intellektuella från väst? Inget fungerade ju i detta sönderbombade land. Men de såg vad de såg. ”En två veckor lång korridor av leende och välnärda människor.”
Fröberg Idling driver ingen tes. Han försöker inte bevisa något. Han ställer frågor. Vänder och vrider på argumenten, och söker respektfullt svaren. Det är lätt att vara säker när man 30 år senare sitter med facit i hand. Men då?
Det är ett lysande reportage. Alla som är intresserade av Indokina borde läsa det. Alla som någon gång romantiserat om den maoistiska bonderevolutionen borde läsa det.
Köp boken. Läs den. 144 spänn på adlibris.se.
Åh, den som ändå satt i Phnom Penh med utsikt över floden. Men jag får nöja mig med utsikten över Vättern från mitt kontor.
Jag försöker desperat att komma på vad den underbara fiskrätten som vi åt i Phnom Penh hette. Sagolikt god var den i alla fal. Jag får väl återkomma om minnet frisknar till. Hur många dagar har jag på mig innan du lämnar stan?
Jag hoppas verkligen att du håller i med samma tempo genom hela resan. Tre inlägg per dag på bloggen! Det bådar gott.
Per